Vad är skönhet? Vem skapar dess gränser? Vad är acceptans av olikhet? Var börjar den – och var upphör den? En oändlig kedja av frågor…Margareta Alvthin om sin konst:"Jag tänker mycket på känslan av att stå vid sidan av – att vara annorlunda i en värld som formar sina mönster så tydligt. På hur ojämlikheten mellan människor fortfarande lever kvar, hur avund och stereotypa fördomar kan bli till tyst diskriminering.. På hur kvinnan så ofta betraktas genom sin yta..När man är ung läses kroppen som en möjlighet, som ett löfte om något utanför en själv. När man blir äldre mäts man i hur väl man håller sig inom ramar som någon annan en gång dragit upp. Gränserna är många. Med tiden kan de kännas som väggar. Varje rynka blir ett steg bort från en värld som sällan varit byggd för oss. Allt börjar tidigt. I de små korrigeringarna, i det som sägs och inte sägs. I uppmaningen att inte sticka ut, att inte bli “för mycket”. Och om man ändå är annorlunda, blir man ett objekt för blickar – någon som betraktas, definieras, begränsas.Detta är inga nya tankar. De återkommer ständigt inom konsten. Jag gör inget anspråk på att vara unik. Men jag känner att förändringen går långsamt, nästan omärkbart.."
